Pustar ut efter veckan som gått. Och andas in för den som kommer.

Det har varit en intensiv vecka. Minst sagt. Mycket känslor: Rädsla, glädje, värme, kärlek, kyla, nyfikenhet och oro om vartannat.
Men vi har fått mycket uträttat och nu vet vi vart vi är på väg. Vad som kommer att ske när vi öppnar nästa lucka.
Många milstolpar har vi nått, och fler hoppas vi att det kommer att bli. Nästa två milstolpar är när Mange blir klar med praktiken och när de har hittat en donator till Hugo.
Jag lägger aldrig ifrån mig telefonen längre, går med den i fickan och blir lika nervös varje gång det ringer. Ja, jag vet. Det har bara gått några dagar sen vi kom hem från Göteborg, men man vet aldrig!

Igår tog Madde (Hugos assistent) och jag en tur till Ullared. Jag tror att allt som kunde gå fel gjorde det. När vi kommer fram till varuhuset är det låååååång kö. Det snirklar sig fram som världens längsta orm. Väl inne i varuhuset är det så extremt mycket folk att jag nästan, märk nu att jag skrev "nästan", blev en av dem. Alltså, en av dem som försöker köra omkull andra med kundvagnen för att få komma fram.
När vi ska ut är det dags igen, en kö som heter duga. Det var inte så värst många innan oss, men paret innan oss hade handlat allt och lite till som hör julen till. Man kunde nästan tro att de vill ha pynt och saker så det räcker året om, så julen aldrig behöver ta slut.
Och nej, det slutar inte här. När vi kör hem hamnar vi bakom massa andra bilar och alla kör i 50km/h. Varför? Jo, för dimman är så tät att man bara ser en liten bit framför bilen...
När vi har kört ett bra tag dyker det upp en skylt: "JÖNKÖPING 30".
VAD I?!
I dimman har vi missat en avfart och kört typ 10-15 mil åt fel håll. Så det var bara att köra hela vägen till Jönköping och påbörja den dryga resan hem mot söder.
Herregud. Det är nog inte meningen att jag ska ta mig iväg och hitta på saker.

Och eftersom att veckan har varit så intensiv så behöver jag knappast skriva hur trötta vi är, eller hur?
Men jag tänkte att eftersom att det är veckans sista dag så kör jag på.
Så idag har jag spikat tavlor, hängt upp julgardiner (ja, jag var tvungen att tjuvstarta. Insåg att i år måste jag bryta min tradition att pynta och baka allt dagen innan första advent, annars hinner jag aldrig) och så kör jag ett riktigt race med tvättmaskinen.
Det blir ju en del tvätt när man byter gardiner och inte har hunnit med så mycket tvätt i veckan. Soffklädseln hade också behövt att tvättas, så jag hoppas att jag hinner det ikväll så den kan torka över natten.

I veckan är åter igen listan lång: Kalas för Elias, kalas för William, 1:a advents-fika, julbak, julpynt, handla presenter till Elias och allt annat. Men än så länge känns det faktiskt inte jobbigt. Jag ser fram emot det. Jag var livrädd för den här julen. Jag trodde jag skulle få sitta här och en bit av mitt hjärta skulle saknas. Jag trodde inte att Hugo skulle finnas. Men det var en riktig liten kämpe vi fick! Så jag ser faktiskt fram emot julen nu. Det kommer bli en varm jul, med mer kärlek än någonsin. Med fler att älska.
Jag har fått en stor familj. Vissa av mina familjemedlemmar har jag inte ens träffat. Förstår ni? En stor familj! Och ni gör min jul varmare än någonsin.

Titta vad fint Babyproffsen här i Karlskrona har gjort på sin disk! De har även en namninsamling man kan skriva på direkt i butik om man tycker det känns krångligt att skriva på listan här på internet.
Underbara människor!

Ni har väl fjärilar på era vinterjackor nu?