Hemma.

På sjukhuset.

Ja, nu menar jag faktiskt hemma, hemma. I Karlskrona.

Japp, ni läste rätt.

I förrgår fick vi flyga hem igen, pga viruset som härjar där uppe. Så det var ju tur i oturen att Hugo inte har påbörjat sin behandling än, för då hade det sett illa ut.

Virus minus immunförsvar = riktigt kasst.

Men som sagt, han har inte börjat än utan det hela är uppskjutet i åtminstone 2 veckor.

Det som känns värst är nog att det känns som ännu ett bakslag. Det känns som alla andra gånger vi har blivit hemskickade. Jag tror knappt inte på att vi ska få komma tillbaka igen...

Det är faktiskt jättejobbigt. Hugo skulle börjat på cellgifterna den här veckan, men nu skickade ännu ett sjukhus hem oss. Ååååååh.

Och allt det här släpandet på alla saker! Förband, madrasser, badbalja, badgrejer, kläder till hela familjen, leksaker, matstol, vagn osv osv. Listan tar aldrig slut.

Så i förrgår kom vi hem och om två veckor ska allting släpas upp igen.

Det hade varit smidigt om vi hade kunnat skicka både bilen och alla grejer i en lastbil upp. Gud vad skönt det hade varit!

Igår kväll hade jag varit vaken i nästan två dygn. Hu, jag måste ha sett hemskt ut. Mange brukar ju ta Hugo på nätterna men det blev lite konstigt i vårt schema i och med att vi knappt hann få reda på att vi skulle åka hem förrän vi fick kasta ner allt i resväskorna igen.

Mange ,som varit vaken väldigt mycket sista dygnen när vi har haft Alfred och Elias, fick sätta sig i bilen och köra 6 timmar (som istället blev 8 timmar pga av snön) och jag fick kämpa själv med Hugo på Arlanda för att ta flyget hem.
Underbar taxi-chaufför som körde oss dit i ilfart och dessutom gjorde ett stopp på vägen för att se till så att jag kunde rätta till Hugos förband.

Så ja, Mange var riktigt trött och jag är förvånad att han inte ramlade ihop här hemma. Sagt och gjort! Mange var den som behövde sova mest så därför tog jag natten också.

I natt var det min tur att sova, och hur tror ni att det gick?
Efter dessa två dygnen hade jag räknat med att somna som en stock och inte vakna för någonting i princip. Vad gör jag nu? Sitter själv i soffan och har gjort sen lite efter 05 i morse för att jag fick värsta hostattacken (är förkyld också..)! Så jag var tvungen att gå upp för att inte väcka Mange och Hugo. Jag får försöka lägga mig och sova lunch sen.
Suck, när ska något gå rätt?

Sen vill jag avsluta med några otroligt viktiga rader.

Nu kommer vi vara hemma i Karlskrona i ca 2 veckor, men vi kommer att vara själva.
Vi kommer inte att träffa folk, för vi ska inte dra på oss ännu fler bakterier.

Ser ni någon av oss när vi ska handla lite snabbt i affären, så vill vi att ni bara vinkar istället. Vi kan inte stå och prata. Vi behöver bara gör det viktigaste och sen  åka hem igen.
Hugo får inte dra på sig något mer nu! Vi kan inte skjuta upp cellgifterna längre.

Det är oerhört viktigt att ni respekterar det här, både för att vi inte ska behöva känna oss oförskämda när vi ber er att gå och för att Hugo som sagt ska kunna komma igång med sin behandling.
Så vi kommer i princip att isolera oss här hemma (vilket faktiskt ska bli skönt), och försöka att inte göra någonting. Bara koncentrera oss på att få upp Hugo i vikt igen och läka så många sår vi hinner. Hugo får gå ut och åka i vagnen, men vi tar inte med honom till affären osv. Tills nästa gång vi ska hem ska jag se om vi inte kan beställa matkasse för de veckorna vi ska vara hemma! Då hade vi inte behövt åka till affären alls!

Så tänk er för, tack.