En fin dag, som alltid.

Jag gjorde i ordning en docka på sjukhuset till personalen, så att de skulle kunna se hur Hugos förband sitter och i vilken ordning vi sätter på dem. Hugo blev dock lite avundsjuk när jag började lägga om någon annan så han ville snabbt ta bort förbanden igen :)

Nu är det kväll. Igen. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att kvällarna kommer alldeles för tätt eller om tiden går alldeles för sakta innan kvällen är här.

Jag har inte koll på vilken veckodag det är, vilket datum det är och jag har ingen som helst tidsuppfattning längre! Blir alltid förvånad när jag kollar på klockan, oavsett tid på dygnet.

Antagligen är det väl för att vi sitter där vi sitter.

Dessutom är det alldeles för kallt för Hugo att vara ute så vi är inne precis hela dagarna.

Hugo har fått en hel del slem i halsen idag, jag vet inte riktigt varför för han verkar inte förkyld i övrigt. Han är pigg som vanligt och har inget snor i näsan. Men halsen har lyckats samla ihop en hel del slem idag, så stackaren kräktes stora mängder ikväll :(

Fast hellre att han kräks av slem, än det där viruset eller kräksjukan.

(PEPPAR PEPPAR! MÅ DET BARA VARA SLEM OCH INTE KRÄKSJUKAN!!)

Är det förresten någon som vet om man brukar få feber av kräksjukan?

Hugo har nämligen ingen feber, han är inte dålig i magen och direkt efter att han hade kräkts verkade han vara jättehungrig för han svepte en liten flaska vatten och en halv Minimax, och han fick behålla allting.

Igår fyllde jag ju år också. Tack så hemskt mycket för alla gratulationer!

Hela 25 år blev jag (fastän jag bestämde mig för att sluta fylla år vid 21...).

Dagen var lugn, som vanligt. Vi åt lite tårta och tittade på film.

Den här dagen har sett likadan ut som den igår. Minus tårtan då.
Vi skulle titta på film, och vi började att titta på film. Men Hugo och jag somnade i soffan rätt snabbt.
Det tyder nog bara på att filmen inte var något vidare :)

Att sova med Hugo i soffan är helt underbart. Eller att sova med Hugo överhuvudtaget är underbart. Numera sover han mellan mig och Mange i sängen. Hugo vaknar flera gånger varje natt, men nu när han sover mellan oss somnar han åtminstone om snabbare. Det är dessutom smidigare att smörja med salvorna när han ligger precis bredvid...

Att ligga där, och bara vara riktigt nära varandra. Och känna hur Hugo andas på mitt ansikte, se när han drömmer något, få hans knytnävar (som är förvånansvärt hårda) mitt över näsan flera gånger och dessutom vakna på morgonen och det första man ser är hans stora, nyfikna ögon och stora leende med de små tänderna i munnen. Det är fantastiskt. Jag borde uppfinna ett nytt ord för den känslan, men än så länge har jag inte kommit på något som passar så jag får återkomma på den punkten.

Nu har jag precis avslutat ännu en smörjning. Herregud, tänk om folk ser mig när jag smörjer Hugo. Då hade de trott att jag hade några skruvar lösa. Olika salvor på olika sår. Smörja, smörja, smörja.
Dubbelkollar allting flera gånger. Hittar ett ställe till jag borde smörja. Smörja, smörja, smörja.

Jag känner mig helt maniskt när jag håller på så här flera gånger om dagen. Men jag måste ju.

Jag vet ju att huden inte orkar annars. Minsta lilla ruva, som jag kanske t.o.m egentligen hade kunnat blåsa bort, smörjer jag. För säkerhets skull. Mycket i den här EB-bubblan handlar om "för säkerhets skull" eller "i förebyggande syfte". Det gäller att alltid ligga steget före, annars får man ofta dras med konsekvenserna i flera månader.

Nej tack, det klarar jag mig utan. Så jag och mina bästa kompisar, salvorna, fortsätter att jobba ihop så länge det behövs.