Igår träffade jag äntligen Alfred och Elias igen! ÄNTLIGEN! Jag har varit riktigt nere sista veckan och saknaden efter mina underbara pojkar har varit enorm. Så igår åkte jag och Pian upp till killarna och hämtade dem på dagis för att ta med dem ut på stan i några timmar. Vi åt lunch, handlade kläder och leksaker och fikade i flera timmar innan vi åkte hem med dem igen och satt och umgicks ett tag på deras rum hos deras pappa, och busade med deras lillasyster.
Åh vad härligt det var!! Jag hoppas verkligen att det inte dröjer för länge innan jag kan göra det igen. Som ni ser på bilden var vädret på vår sida också, och det var faktiskt Elias idé att vi skulle slå oss ner på bänken ett tag. Jag kände verkligen att jag fick ny energi av att träffa dem och hjärtat slog många extra slag. Mina fantastiska killar, åh vad jag älskar er!
Under tiden var Hugge hemma och busade med Mange och sin favorit-Charlie! Herregud vad han tycker om Charlie, han blir t.o.m ledsen när han åker :)
Det är inte många som får bära Hugo, för han vill helt enkelt inte. Men han har godkänt Charlie!
Hugo har ju hunnit fylla ett år också. ETT HELT ÅR. Jag vill tacka alla för era gratulationer och presenter och kort ni har skickat! Tack så jättemycket! Jag får ägna ett annat inlägg åt födelsedagen, för just nu orkar jag inte.
Vi varken orkar eller har tid till så mycket just nu faktiskt. Vi jagar efter varenda värdefull minut av sömn.
Det går sådär med Hugo på nätterna. Han brukar inte äta på runt 6 timmar nu iallafall, men han vaknar ju flera ggr och sliter i sina förband osv.
Bara i natt var jag uppe 9 gånger med honom mellan 00-05:30. Gäsp.
Det går sådär med Hugo på nätterna. Han brukar inte äta på runt 6 timmar nu iallafall, men han vaknar ju flera ggr och sliter i sina förband osv.
Bara i natt var jag uppe 9 gånger med honom mellan 00-05:30. Gäsp.
Hur ser planen ut nu då? Det enda vi vet är att Hugo har viruset kvar i kroppen (men är symptomfri), så vi fortsätter att lämna prover en gång i veckan. Och när Hugo har haft två virusfria veckor på raken så kontaktar de donatorn och säger att han är redo.
Så det är bara att vänta! Igen.
Så det är bara att vänta! Igen.
9 kommentarer:
På dagen en månad efter min dotters 1-årsdag var det dags för en väldigt speciell kille som jag aldrig träffat men som ha en egen plats i mitt hjärta att fylla 1 år. Hurra hurra hurra och all lycka hugo - om än lite i efterskott! Kram Åsa
Åh, så härligt med en uppdatering här. Förstår att orken tryter, både till det ena och det andra och jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att inte kunna träffa sina små barn på så länge.
Blev så glad nu när jag läste om din och dina stora småkillars dag i Växjö.
Jag hoppas att ni får nån möjlighet att ta igen sömn. Hoppas oxå att det där förbenade viruset bara kunde ge med sig. Alltså, hur länge kan man ha virus i kroppen(?) Finns det inget sätt att bli av med det?
Många varma kramar till er
Förstår om ni har fullt upp och försöker ta tillvara på tiden ni har med saker som måste göras, umgås med barnen exempelvis men har varit så orolig. Får en klump i magen varje dag jag är inne och kollar om bloggen är uppdaterad och den inte är det för tror direkt det värsta. Men vet ju att Hugo är en kämpe så han håller ut! Skönt att du fått umgås med dina andra barn också! Kramar till er
Goa familj! Vad ni kämpar!
Grattis lille Hugo i efterskott! Din kämpaglöd är enorm och vi håller tummar o tår här för att du ska bli först i Sverige att visa att det gick att överleva och bli bättre med en op.
Gråter lite för att du tvingas vara ifrån storkillarna, förstår att du saknar dem så att det gör ont. Livet är orättvist. Gläds åt att ni fick en stund tillsammans, underbart. Kram till er.
/Maria
Håller tummarna för att viruset försvinner! Ni är helt fantastiska! Kramar från Petra
Grattis i efterkott till Hugo på hans stora dag :-)
Ni är fantastiska hela familjen.
Många varma kramar
/Martina
Åh, så fint att du och de äldsta fick en dag tillsammans! En god påfyllning av energi för själen och kärlek för hjärtat. Gott så! Och Hugo, fina fina Hugo - han ser skönt avslappnad ut i trygg famn. Vilken vinst att fira ettårsdagen. Hurra! Jag förstår att ni sliter med att få ihop tiden, sömn och alla rutiner, men vilken delseger. Jag är så glad för er skull.
Måtte nu viruset ge sig så att ni får ta nästa steg tillsammans. Som jag håller tummarna för er!
Stor kram till er alla, Hanna
Måste vara fruktansvärt att vara tvingad till att vara i från någon av sina barn. Du ser ut att ha magrat och det är väl inte alls konstigt med tanke på den bubbla av oro och lite sömn som ni lever i. Men du får inte glömma helt bort dig själv i allt det här.
Om du inte kan unna dig tid så unna dig god mat eller något annat som du tycker om.
Önskar så att lilla Hugo snart får fortsätta med sin behandling och leva ett så bra liv som det bara går!
Kramar Johanna
Skicka en kommentar